LYD 2.0 – odjuret vaknar

Nu har det gått ett par veckor sen lokalen på Södra Majorsgatan tömdes. Dags att kavla upp ärmarna och börja bygga LYD 2.0. Som jag nämnt tidigare kommer butiken vara en deltidslösning framöver. Jag siktar på att ha öppet en dag/kväll i veckan samt ta emot tidsbokade besök. Med lite tur får jag nöjet att bjuda in till premiär i slutet av augusti, men det återstår att se hur långt jag kommer. Vad som däremot är helt säkert är att LYD HiFi kommer att bjuda på en riktigt bra musikupplevelse även i framtiden.

I dagsläget ser butiken ut så här:

IMG_1523 IMG_1524

Som ni ser är det en del att göra innan det spelar musik här. Jag uppdaterar fortlöpande.

Må väl!

 

//Mats – LYD HiFi

Gold Note – italienskt sväng

Vad tänker du på om jag säger italiensk hifi? Förmodligen dyker det upp bilder på bildsköna högtalare från Sonus Faber. Italienarna kan sitt hantverk och bygger några av marknadens mest åtråvärda produkter. För min egen del har det aldrig riktigt fastnat. Det blir liksom lite för fint och skört. Ni som besökt mig vet att jag helst av allt jobbar med engelska hifi, ett ämne som avhandlats på den här bloggen tidigare. Historien om Gold Note och LYD börjar faktiskt med ett blogginlägg som handlar om engelsk hifi ( http://lyd.nu/rule-britannia/ ). Strax efter att jag postat mitt inlägg får jag ett samtal från en trevlig sydlänning som heter Jonas. Han säger att han läst mitt blogginlägg och kände att det var lämpligt att ringa. Jonas representerar bland annat högtalarmärket Spendor i Sverige och ville diskutera ett framtida samarbete. Under samtalen nämndes Gold Note väldigt frekvent och jag var rätt ointresserad. ”HiFi byggs i England. Punkt slut”, tänkte jag. Efter några månader fick Jonas nog av mitt ointresse och skickade upp en pall med Gold Note-produkter. ”Du måste lyssna”, sa han. Jaja, tyckte jag. Vi får väl se. Prylarna landade i Umeå och jag började beta igenom produkterna. Efter att ha spenderat ett par veckor med prylarna fick jag ge upp. Det här är bra på riktigt! Sedan dess har jag haft ett litet sortiment av Gold Note-produkter på demo och det är en uppförsbacke att få folk att lyssna på de här godbitarna. Är alla lika tjuriga som jag? Får jag tillbaka lite av min egen medicin? När man kommer in i min butik är det ganska tydligt att jag drar åt ett visst håll. Det är mycket engelskt och mycket stativhögtalare. Sen är det Gold Note. Produkterna är ganska diskreta och märket okänt. Det är t.o.m så att jag själv glömmer bort produkterna emellanåt. Det är vädligt dumt, då Gold Note har förmågan att engagera lyssnaren på ett sällsynt sätt. Bot och bättring utlovas. Men först ska vi kika lite på vad det är för märke vi har att göra med.

Gold Note byggs i vackra Florens i norra Italien. ”Mindmade and handmade in Florence, Italy”, står det bakom produkterna. Produkterna byggs alltså för hand i stor utsträckning. Man har t.o.m egen tillverkning av kretskort. Konstruktören Maurizio Aterini är en tämligen kompromisslös herre som inte vill lämna speciellt mycket åt slumpen.  Gold Note hette från början Blue Note och därefter Goldenote. Trots alla namnbyten har man hållit fast vid produktidealen. Produkterna är enkla, välbyggda och välljudande. Idag är Gold Note en komplett tillverkare som bygger skivspelare, förstärkare, CD-spelare, DAC, kablar och högtalare. Jag jobbar än så länge inte med skivspelare eller högtalare från Gold Note och kommer därför att fokusera det här inlägget på förstärkare, riaa-steg och dac.

Gold Note S1 Anniversary

S1 Anniversary är Gold Notes minsta integrerade förstärkare i fullbreddsformat. Förstärkaren är uppbyggd i dual mono och har inte mindre än tre nätdelar ombord. En för varje kanal och en för försteg och kontroller. Den korta listan över funktioner innehåller en hörlursingång, fyra vanliga RCA-ingångar, en balanserad ingång samt en RCA-ingång märkt ”disc”. Denna ingång är lite hotroddad för att passa ditt RIAA-steg bättre. Söker du efter en förstärkare som med alla tänkbara anslutningar och funktioner kan du leta vidare. S1 Anniversary är en helt analog och väldigt avskalad förstärkare. Den har dock en viktig funktion som många andra förstärkare saknar. S1 Anniversary gör att dina högtalare låter fantastiska! Spelstilen är mjuk och följsam utan att bli trist och polerad. Den blir inte heller överdrivet teknisk som vissa high end-förstärkare kan tendera att bli. Musiken presenteras väl sammanhållen och det är en av de viktigaste egenskaperna jag söker efter när jag lyssnar på nya prylar. Jag har t.o.m fått högtalare jag vanligtvis inte gillar att låta bra med den här förstärkaren. På minussidan hamnar fjärkontrollen, som är lite väl enkel och plastig för en förstärkaren i den här prisklassen. Kan du leva med en trist fjärrkontroll så måste S1 Anniversary stå på din lista över förstärkare att titta närmare på.

gold-note-s1-silver-918-3_480x360         gold-note-s1-signature-anniversary-1

gold-note-s3-signature-anniversary-0

Gold Note PH7

PH7 är ett firmans enda RIAA-steg och ett väldigt kompetent sådant. Precis som alla andra Gold Note-produkter har PH7 en väl tilltagen och bra nätdel. Den kan dessutom uppgraderas med extern strömförsörjning. PH7 klarar både MM och MC-pickuper. Jag har dock bara kört den med MM-pickuper hittills. I RIAA-världen har jag några referenser som sticker ut. Rega Fono MM, Lejonklou Gaio och iFi iPhono är några favoriter som jag ofta återkommer till. PH7 är dyrare och det märks på några punkter. Precis som med förstärkaren S1 Anniversary plockar PH7 fram mycket goda egenskaper. Den har en väldigt självklar spelstil som inte sticker ut på något sätt. Gold Note har ett tydligt ljudideal som finns i samtliga produkter. Det här ljudidealet gör Gold Note ganska svåra att beskriva. Prylarna gör rätt saker utan att sticka ut. Naturligheten är nog den stora behållningen. PH7 släpper fram skivan som den låter, varken mer eller mindre. Har man MC-pickup vill man förmodligen kunna anpassa ingångsimpedansen och det går förstås att göra på PH7. Däremot har man valt ett lite knepigt system där man belastar utgångarna med jumperkablar. Dessa kablar medföljer inte. Jag hade föredragit en lösning med små switchar istället men man kan inte få allt man önskar. En annan liten trist detalj är knapparna, som inte känns speciellt gedigna. Gold Note hävdar att den här knapptypen är den bästa rent ljudmässigt så vi får nog leva med det. I övrigt är PH7 synnerligen välbyggd.

gold_note_ph02                  Gold-Note-MicroLine-PH-7-2

Gold Note DAC7

DAC7 är, som namnet antyder, en DAC. Den huserar i samma stadiga låda som PH7. På baksidan hittar vi både balanserade och obalanserade utgångar. Ingångarna är fyra till antalet, två coaxialingångar, en toslink och en USB. DAC7 klarar av 24/192 och visar snällt upp vilken upplösning den spelar upp på fronten. Lite förenklat skulle jag säga att DAC7 låter som PH7. Den spelar med en fantastisk naturlighet och låter väldigt analog. Den tar fram bra saker ur en digital signal och skickar vidare ett bra material för förstärkaren att jobba med. Karaktären är ganska snäll, utan att bli tråkig. Även här är det svårt att sätta fingret på vad det är man gillar. När man lyssnar på Gold Notes produkter tillsammans börjar man förstå att det finns ett systemtänkande som är intressant. Precis som Naim och Linn funkar Gold Note bäst när de används tillsammans. Behållningen blir större om du använder DAC7 tillsammans med S1 Anniversary. Jag har kört DAC7 tillsammans med ganska många olika förstärkare och bäst blir det med S1 Anniversary. Du får en helhet som känns väldigt homogen och allmänt trivsam. I de bästa av världar vill jag alltså se förstärkare och signalkälla som en enda enhet. Verkligheten brukar däremot vara lite annorlunda och då får man börja tänka på matchningar med den förstärkare man har i dagsläget. DAC7 är en lätt produkt att introducera i anläggningen. Den har inga konstigheter för sig och lägger sig till rätta utan att klaga på vilken förstärkare den ska mata med signal. Precis som på PH7 har jag invändningar mot valet av knappar men det får ses som en parentes på det stora hela. Vill du ha en DAC som låter väldigt analogt, utan att bli alldeles för varm och luddig ska du testa DAC7.

Goldenote-DAC-7Gold-Note-Micro-Line-DAC-7-72

Gold Note PSU7 & PSU9

PSU7 och PSU9 är två externa nätdelar som passar PH7 och DAC7. De är solklara uppgraderingar precis som Naims externa nätdelar. PH7 är den billigare varianten som körs på vanlig AC-drift. PSU9 är batteridriven och laddas endast via strömkabeln. På pappret ska batteridrift vara den bästa lösningen, då du slipper tampas med störningar från elnätet. Jag har självklart testat båda och kommit fram till att jag gillar PSU7 bättre. PSU7 plockar fram så mycket mer ut både PH7 och DAC7. Du får lite mer ordning och reda i ljudbilden och mycket mer svärta. Det blir tyst när det ska vara tyst och djupet i ljudbilden blir tydligare. En sångare kliver fram några steg och alla instrument blir större och mer närvarande. Att en nätdel kan göra så mycket! Det är verkligen en klockren uppgradering till en redan bra produkt. PSU9 är lite dyrare och ska rimligen göra allt PSU7 gör fast lite bättre. I mina öron gör den precis det. Mitt problem är bara att den gör det lite för bra. Det blir liksom lite för snyggt och välordnat. Lyssnar man på klassisk musik eller riktigt välproducerade grejer så är PSU9 förmodligen det rätta valet. För min smak passar dock PSU7 bättre.

Sammanfattning

Hur sammanfattar vi det här då? Gold Note är ett riktigt kul märke som förtjänar mer uppmärksamhet i vårt avlånga land. Produkterna är välbyggda och väldigt musikaliska. Systemtänket är riktigt intressant och uppgraderingsmöjligheterna är många. Se till att besöka din hifi-handlare och kräv att få lyssna på Gold Note!

 

 

 

Blir det någon skillnad då?

Efter ett långt uppehåll är det dags för ett nytt inlägg. Denna gång tänkte jag avhandla ett stort ämne. HiFi-världen är full av produkter som ska förbättra ljudet i din anläggning. Allt från stenar till esoteriska kablar erbjuds och alla tillverkare tycks tävla om att ha utvecklat den mest revolutionerande produkten. Hur ska du som kund kunna veta var pengarna gör mest nytta? Kan jag som hifi-handlare stå och sälja vad som helst bara för att en erkänd tillverkare stämplat sin logotyp på produkten? Jag får ofta svara på frågan om det blir någon skillnad. Svaret är alltid ett luddigt ”det beror på”. Anledningen till mitt luddiga svar är att olika saker får olika effekt i olika anläggningar. En billig anläggning med komponenter som matchar varandra låter oftast bättre än en dyr anläggning med prylar som inte matchar varandra. Synergi var ordet. Se på din anläggning som en kedja av komponenter som alla bildar den helhet du hör strömma ut ur dina högtalare. Alla komponenter från stereomöbel till högtalare påverkar hur det kommer att låta. En del saker påverkar dock mer än andra. Glöm för guds skull inte bort akustiken i rummet! Din anläggning kan vara hur dyr och fin som helst, men kommer ändå inte att låta bra om du spelar i en betongbunker.

Om du träffar en Linn-handlare, eller om du har sån tur att du får träffa en Naim-handlare, är chansen stor att du kommer att få höra begreppet ”source first”. Source first, eller källan först, betyder helt enkelt att du ska lägga mest krut på källan (cd-spelaren, skivspelaren, nätverksspelaren, datorn etc. Källan lägger ribban för hur bra slutresultatet kommer att bli. Uttrycket ”you can’t polish a turd” känns lämpligt. Tänk på saken en stund. Om din skivspelare är dålig spelar det ingen roll vad du kopplar in den i. Slutresultatet kommer i slutändan att avgöras av det du matar in. En dålig motor i en Formel 1-bil kommer inte att resultera i champagne högst upp på prispallen. Många börjar i den andra ändan av kedjan och satsar mest på högtalaren istället. Jag vill hävda att du kan komma undan med en billigare högtalare om du lägger lite mer pengar på källan.

I det här inlägget ska jag inte raljera så mycket om hur man ska prioritera inköpen. Som rubriken antyder ska det handla om skillnader. Vad händer om du ställer skivspelaren på ett annat underlag? Hur stor skillnad gör kablarna? Spelar det någon roll vilken förstärkare du har? Hur ska du reda ut om skillnaderna finns eller om din handlare försöker lura dig?

Testmetoden

Hur testar du en ny produkt på bästa sätt? Det finns många sätt och jag tycker i ärlighetens namn att det inte finns en definitiv metod. På ena sidan av planhalvan står mätfolket som bara tittar på ren data. På andra sidan står folket som bara går på feeling. Jag är totalt ointresserad av specifikationer och mätdata, det får konstruktörerna av prylarna pyssla med. Jag är dock inte så naiv att jag helt kan förbise de psykologiska effekterna. Vi är ganska lätta att påverka på ett omedvetet plan. Bara att koppla in något som är dyrt kan få oss att uppleva en förbättring som egentligen inte finns. Sen får vi faktiskt inte bortse från det faktum att vi är irrationella individer. Låter det bättre så är det bättre, oavsett om det är ”på riktigt” eller ej. Blindtest då? Det är en metod som många förespråkar ivrigt. Blindtestet kan fungera ganska bra men är förstås fruktansvärt trist. Blindtestet tar effektivt bort förväntanseffekter men lämnar lite annat att önska. När du utsätts för ett blindtest hamnar du inte i en avslappnad lyssningssituation. Du är extremt fokuserad på att verkligen höra skillnader och jag vågar påstå att det hämmar din förmåga att upptäcka skillnader i återgivningen. När du blindtestar är det enkelt att fokusera på ett enskilt ljud eller instrument och då tappar du definitivt bort mycket av det som är kul med hifi och musik. Blindtestet är dock bra på att visa att skillnader mellan olika produkter inte alltid är enorm. Jag förespråkar en metod som är betydligt mindre vetenskaplig än blindtester, F/E-tester och A/B-tester. Håll i er nu. Mitt förslag är att du lyssnar på musik förutsättningslöst. Koppla in den nya produkten i din anläggning och låt musiken spela. Låt musiken spela även när du gör annat. Låt tiden gå och byt sedan tillbaka till det du hade innan. Lyssna förutsättningslöst igen. Var det lika roligt att lyssna? La du märke till musiken även när du gjorde annat? Det här kommer förmodligen att reta gallfeber på alla som testar på ett mer vetenskapligt sätt. Det får jag ta. Jag struntar fullständigt i blindtester. De ger mig ingen praktisk nytta. Betyder det då att jag plötsligt vänt på kappan och blivit en kabelfanatiker? Nej, inte alls. Jag väntar fortfarande på den där stora kabelupplevelsen och tvivlar mer och mer på att den någonsin kommer att dyka upp.

Bättre eller annorlunda?

Låt oss säga att jag kommer hem till dig med en ny pryl som ska ersätta något i din anläggning, något som tveklöst förändrar ljudet ordentligt där hemma.  Vi spelar en liten musiksnutt och byter sedan till det jag hade med mig. Du kommer omedelbart att uppleva en skillnad och chansen är stor att du kommer att uppleva skillnaden som en förbättring. Nytt är ofta lika med bra i våra sinnen. Efter en stund kommer du att landa i den nya upplevelsen och kanske kommer du fram till att den nya prylen inte alls var bättre, utan bara annorlunda. Något som sticker ut i återgivningen ses ofta som en styrka i början av förälskelsen för att senare övergå till att bli ett störande inslag som präglar återgivningen.

Avgörande skillnader? 

Jag är fullständigt övertygad om att de flesta av oss kan lyfta musikupplevelsen hemma genom att ägna lite tid åt små förändringar. Om du har skivspelare hemma så föreslår jag att du börjar med att titta på skivspelarens underlag. Börja med att se till så att spelaren står plant. Använd vattenpass och se till så att spelaren inte lutar åt något håll. Vad står skivspelaren på? Underlaget påverkar ljudet ganska mycket. Jag jobbar mest med Rega-spelare och har provat en mängd olika underlag. Glashyllor är tveklöst det sämsta en Rega kan stå på. IKEA:s billiga pappskivor är inte heller någon höjdare. Rega-spelare mår bäst på ett stumt underlag. Solida träskivor eller stenblock funkar bra. I butiken spelar jag Rega på Quadraspires möbler och har funnit att bambuhyllan och den vanliga Evo-hyllan i mdf funkar bäst. Fortsätt följa signalkedjan och gör liknande justeringar på resterande prylar i hyllan. Skivspelaren är förmodligen den känsligaste komponenten du har men samtliga delar mår bra av stadigt underlag. När du ändå är och kryper på golvet kan du se till att kolla fasen på alla prylar som kopplas in i vägguttaget. Låna hem en faspenna av din favorithandlare och testa. Jag har upplevt att rätt fas inte är viktigast, utan snarare att alla prylar ligger på samma fas. Till sist är vi framme vid högtalaren och där är det verkligen värt att jobba lite med placering. Ämnet högtalarplacering förtjänar ett eget inlägg så här ska jag inte bli långrandig. Lite kortfattat kan jag säga att en tätare högtalarplacering oftast ger bättre mellanregister och fokus i ljudbilden medans en bred uppställning ger en stor och maffig ljudbild, som dessvärre ofta blir lite diffus. Tänk också på att vissa högtalare mår bra på spikar och andra på dämpande fötter.

Av ovan nämnda små knep är det förmodligen högtalarplaceringen som ger mest dramatiska effekter. I slutändan är det dock summan av alla justeringar som ger dig den där trevliga känslan i kroppen. Skillnaderna är ofta små, men sammantaget gör tio små justeringar en avgörande skillnad. När vi pratar om avgörande skillnader så är det viktigt att komma ihåg att vi värdesätter olika saker. Jag offrar gärna lite bastyngd till förmån för bra timing och stadga i botten. Jag är också väldigt petig med mellanregister och kräver en bra återgivning av röster och melodibärande instrument.  Det är mina preferenser som avgör vilka produkter jag jobbar med och jag är fullt medveten om att min smak inte är universell. Det finns massor av glada hifi-entusiaster som inte alls håller med mig och lyckligtvis finns det andra butiker som kan tillgodose de behoven. Vi lever i en värld där det inte finns något bättre eller sämre eftersom allt handlar om subjektivt tyckande. Vad som är tekniskt bättre är i slutändan helt irrelevant.

Har vi då blivit klokare av allt detta? Det enda jag egentligen vill förmedla är att det är värt att lägga ner lite tid på att ställa upp anläggningen där hemma, oavsett om du har en enkel anläggning eller en svindyr dito. Alla saker gör lite skillnad och glöm för guds skull inte att det låter bättre i ett rum du trivs i. God is in the details.

 

 

 

Bosse

Jag jobbade egentligen på ett annat inlägg men något tragiskt och mer viktigt kom emellan. Efter en tämligen lugn dag i butiken får jag ett telefonsamtal av en vänlig herre som berättar för mig att Bo Anderdahl har avlidit på sin semester. Ni som varit på demodagar i butiken har sannolikt träffat Bosse ett flertal gånger, då han varit här som representant för KEF, Rega och the Chord Company. Många av er har förmodligen också ganska positiva minnen av Bosse. För mig är förlusten av Bosse oerhört stor och svår att komma över. Han är den största anledningen till att jag fått upp ögonen för engelsk HiFi från första början. När LYD HiFi var på sitt första levnadsår klev Bosse in bland tyska, franska och danska varumärken och öppnade mina och min kollega Andreas ögon för en annan sida av musikåtergivning. Med begrepp som spelglädje och timing vann han över oss på den engelska sidan och sedan dess har jag bara fördjupat mig i den engelska floran av märken. Bosse var inte bara en säljare som åkte land och rike runt med sina prylar. För mig kom han att bli ett helt ovärdeligt bollplank, en mentor helt enkelt. Butiker i Norrland har inte samma kontakt med leverantörer som butikerna i södern. För Bosse spelade geografin ingen roll. Jag var lika viktig som hans stora kunder på Reference Audio i Stockholm.  Han hade alltid tid att snacka och var alltid pigg på att lära ut lite av den enorma branscherfarenhet han hade.

En dag som denna när allt ställs på sin spets tänker jag dock mest på människan Bosse. Förutom att vara en pålitlig leverantör kom han att bli en god vän. Vi pratade ofta och länge om saker som inte har det minsta med affärer att göra. Det är för mig helt unikt att ha ett sånt förhållande med en leverantör. Bosse var helt enkelt en glad skit som gillade att snacka med folk. Jag kom att se Bosse som en vän och kommer förstås aldrig att få veta om det var ömsesidigt, men det tror jag faktiskt. Han var alldeles för genuin för att ta på sig en lismande säljarroll.

Förutom de otaliga timmar vi pratat i telefon hann Bosse med några besök här uppe i Umeå. Vartenda besök resulterade i kopiösa mängder öl som alltid hälldes upp på ett närmast maniskt rituellt sätt. ”Bara för att det blir godare så”, sa han alltid. Dagen efter en utekväll var alltid en andra demodag i butiken. Jag hade i samtliga fall svårt att stå upprätt efter den föregående kvällens aktiviteter men Bosse dök alltid upp i butiken, till synes oberörd av gårdagen. Alla demohelger avslutades på samma sätt. Bosses Mercedes packades långsamt och metodiskt med massor av avbrott för historier av alla slag. Vi tog farväl med ett stadigt handslag och ett ”kör försiktigt” från mig. Efter alldeles för få timmar efter att han åkt kom ett sms från Bosse där det stod ”framme!” .

Jag ska inte bli speciellt långrandig, då det här ju faktiskt är en HiFi-blogg och inte någon personlig dagbok för mig. Jag vill bara förmedla den mänskliga sidan av affärsverksamhet som Bosse personifierade. Det var hjärtligt och skojfriskt samtidigt som det var blodigt allvar och rena affärer. Så ska det vara!

Mina tankar och kondoleanser går till Elisabeth och Peter på Digitalbild och alla som stått nära denna fantastiska man. Den Svenska HiFi-branschen har precis blivit lite tråkigare.

Vila i frid Bosse.

På besök hos Naim

Ibland får man ett naturligt avbrott i vardagslunken. Under två dagar i april, när vårsolen precis börjat värma upp Umeå, dök ett sådant avbrott upp för mig. Tillsammans med fyra handlare styrdes flygskutan mot Heathrow för landning och vidare transport till Salisbury som ligger strax sydväst om London.  Salisbury är en liten sömnig stad med anor från 1200-talet. 1973 grundade en herre vid namn Julian Vereker en liten firma som kallades för Naim Audio. Herr Vereker hade en ganska enkel grundtanke. Han köpte en förstärkare och funderade på varför det inte lät som det borde göra. Efter att ha mätt alla komponenter insåg han att de inte visade de värden de skulle enligt specifikationen. Han byggde då en exakt likadan förstärkare med komponenter som faktiskt visade rätt värden. Där har ni grunden till Naims framgångar. Förra året firade Naim 40 år som tillverkare av hifi-utrustning. I likhet med Linn är Naim fortfarande en klassiskt Engelsk firma som gått sin egen väg och vägrat att kompromissa. Idag är Naim en stor tillverkare i vår märkliga bransch och ett riktigt respekterat namn. Min Naim-resa började för knappt ett år sedan och jag blev ganska fort frälst. Resan till fabriken gjorde mig inte mindre frälst. Väl på plats i fabriken möttes vi av en herre vid namn Mark Raggett som hade nöjet att visa oss runt under två dagar. Fabriken har successivt byggts ut sedan starten och är i dag en rätt stor byggnad som verkar vara upplagd som en labyrint i flera våningar. Vi snackar alltså inte om en stor öppen industrilokal med tydliga produktionslinjer.

Vårt lilla sällskap fick följa hela produktionskedjan från komponentnivå till färdig produkt. Det som förvånade mig mest av allt är hur mycket av produktionen som faktiskt sker för hand. Det är verkligen ett renodlat hantverk utan löpande band-principer. Personalen har stor frihet att bygga den produkt de faktiskt vill bygga för stunden. Under locket på en Naim-produkt hittar du egentligen ganska lite komponenter. Hela filosofin bygger på att rätt resultat uppnås genom extremt noggrann selektering av standardkomponenter och en lika extrem noggrannhet när det gäller signalvägar och upphängning av komponenter. Vidare bygger Naim:s produkter på filosofin att det alltid är bra att separera signal och ström så långt det är möjligt. Man bygger kort och gott produkter som ska låta bra och hålla länge. Förutom kontor och produktionsavdelning innehåller fabriken även en R & D-avdelning, ett stort demorum samt en avdelning för reparationer och renoveringar. Naim kan nämligen renovera de flesta av de produkter man byggt under 40 år. Råkar du sitta på en gammal Naim Nait kan du med gott resultat låta Naims tekniker återställa den till originalskick för en rimlig kostnad. Det är inte många tillverkare av den här storleken som orkar bry sig om sina gamla produkter på det här sättet. Bra för märket och dåligt för oss handlare, då många vill behålla sina gamla burkar istället för att köpa nytt. Vid just det här tillfället låg några gamla försteg och en original-nait upplagda på operationsbordet.

Efter att ha följt produkterna från ax till limpa var det dags att avsluta dag ett i Salisbury. Vi blev incheckade på ett förbaskat rustikt hotell som heter the Lazy Cow. Om jag säger bruna heltäckningsmattor så förstår ni vad jag menar. Väldigt engelskt och väldigt trevligt. I den tillhörande hotellrestaurangen serverades lokalbryggd ale och fish & chips. Kan det bli bättre?

20140408_121804

En del av demorummet

20140407_173300

En liten del av kvalitetskontrollen

Dag två börjar med en stadig engelsk frukost på the Lazy Cow. Dock lite mindre stadig för mig som inte äter kött. Väl på fabriken väntade en heldag i lyssningsrummet. Vi började lämpligt nog med produkter som tar vid där mitt nuvarande sortiment slutar. Slutsteget NAP200 och försteget NAC202 tillsammans med nätdelen HiCap. Eftersom Naim är ett klassiskt Source First-märke var signalkällan alltjämt en mycket högpresterande NDS med tillhörande nätdel. På högtalarsidan fick vi börja med att avnjuta Naim Ovator 400, dvs den minsta modellen i programmet. Naims högtalare är ett kapitel för sig. Konstruktionen är mycket märklig och ljudet är väldigt annorlunda. Det låter vidöppet och extremt detaljerat, men med Naims typiska driv och engagemang. De är inte för alla, men en rätt häftig upplevelse. Högtalarna är något jag kommer att återkomma till vid ett senare tillfälle, då de förtjänar en mer ordentlig genomgång. Den första riktiga aha-upplevelsen kom redan när vi jämförde två nätdelar, nämligen den nya och den gamla versionen av HiCap. Den nya varianten har tillägget DR. DR står för discrete regulator och är helt enkelt en krets som gör livet lite bättre. Läs mer på: http://www.naimaudio.com/news/article/new-naim-discrete-regulator . Steget från en vanlig HiCap till en med DR-tillägget var oväntat stort. Musiken får mer liv samtidigt som bakgrunden blir tystare. Väldigt bra! Vi fortsatte lyssningen genom Classic-serien ända upp till försteget NAC252 och slutsteget NAP300 med nätdelen Supercap. Här är det verkligen Naim när det är som bäst. Priserna är sansade och prestandan enorm. Efter Classic-serien tar 500-serien vid och här börjar det kosta en del. I det här skedet byttes högtalaren Ovator 400 ut mot Ovator 600. Nästa steg upp alltså. I 500-serien finns ett försteg och ett slutsteg, NAC552 respektive NAP500. På den här nivån får även slutsteget en extern nätdel. I en grunduppställning har vi alltså försteg med extern nätdel, slutsteg med extern nätdel samt signalkälla med minst en extern nätdel. Många svarta lådor blir det minst sagt. Snyggt som tusan blir det också. Ljudet är mer av allt, plusmeny med extra dressing och stor läsk. Skoningslös realism med en ständigt närvarande puls och timing. Det låter inte som skandinaviska eller tyska high end-riggar. Inte ens nästan. Naim är och förblir ett märke som spelar musik istället för ljud. Det var skönt att konstatera att det stämmer även på den högsta nivån. Vi avslutade dagen med att koppla upp den största högtalaren, Ovator 800. Här är det fullregister i full skala. Hela tiden. Samtliga högtalare kan köras med aktiva filter men i det här fallet körde vi alla modeller passivt. Har du en högtalare från en annan tillverkare kan Naim bygga ett aktivt filter som passar. Priset är detsamma oavsett vilken högtalare du har.

20140407_162952

Ovator 600

20140408_143453

Ovator 600 och Ovator 800 med mänsklig storleksreferens

 

Två dagar hos Naim tog på krafterna vågar jag lova. Det var extremt intensiva dagar med massor av information och nya intryck. Vi fick ett otroligt bra bemötande av folk som verkligen brann för sina produkter och mötte oss med vänlighet och nyfikenhet. Jag hoppas på fler besök framöver.

 

 

 

 

En hyllning till stativhögtalaren

Få saker gör mig så glad som riktigt bra stativhögtalare. Även om jag medger att det kan vara mäktigt att få skallen avblåst av en stadig golvhögtalare så landar jag alltid i slutsatsen att en stativhögtalare får jobbet gjort på ett sätt som passar mig bättre. Nu kan jag presentera en kvartett stativhögtalare i prisklassen 5000kr – 18 000kr som måste höras. Här kommer en liten genomgång av dessa makalösa pjäser. Som vanligt gräver jag inte ner mig i tekniken, utan fokuserar på det viktiga. Samtliga högtalare har testats med Naim Nait XS som förstärkare. Signalkällan har varierat mellan Naim ND5XS, Naim DAC V1 och Rega RP6.

Wharfedale Denton

Längst ner i prisskalan hittar vi Wharfedale Denton som är en riktig retrobomb med modern insida. Denton presenterades första gången 1967 och blev uppskattad för sin prestanda. Nu har Wharfedale släppt en uppdaterad version för att fira sitt 80-årsjubileum. Den nya högtalaren är en lagom stor stativhögtalare som passar in i hipsterhemmet eller helt enkelt på platser där ljust & fräscht-trenden börjar avta. Färgen kallas mahogany red och det känns som en bra beskrivning. Träfaneren är lite röd i nyansen men inte lika starkt röd som en rosewood- eller körsbärsfinish. Fronttyget är grått och matchar högtalaren alldeles utmärkt. Full pott för designen! Kabinettet är stadigt byggt och lådan klingar dött vid ett obligatoriskt knacktest. På baksidan hittar vi dubbla uppsättningar högtalarterminaler av god kvalitet. Elementbestyckningen består av en femtumsbas med kevlarkon samt en entums textildome. Låter Denton som en gammal högtalare då? Svaret måste bli ett otydligt ”njaah”. Den här engelska gentlemannen spelar snällt och artigt men verkar ha dansskorna på sig. Förstår ni vad jag menar? Denton spelar mjukt och lent men har en härligt förmåga att lyfta fram sväng i musiken. Den första låten som fick gå genom Denton var ”Letter to me” med Brad Paisley, en snyggt producerad countryballad som får mig att vilja köpa en alldeles för stor stetsonhatt. Här visar Denton sin städade sida och förmedlar låten med lungt och fint anslag. Det låter precis så snyggt och tillrättalagt som man kan förvänta sig av en nyare Nashville-produktion. Diskanten är tydlig och högupplöst men med en mjuk framtoning. Basen är fast och fyllig med massor av konturer. Nästa låt blev ”sinking hands” med Woven Hand. Här är det svavelosande mörk americana för hela slanten. Denton sväljer budskapet med hull och hår och spottar ut en stor ljudbild med bra fokus i mellanregistret. Här blir det tydligt att Denton färgar ljudet en del. Det känns lite tillrättalagt och de värsta skavankerna försvinner ur ljudbilden. Ett problem för somliga, men de flesta kommer nog att strunta i det och fortsätta spela skiva efter skiva. Wharfedale Denton är i slutändan en riktig guldklimp. Den gör det mesta rätt och är verkligen en högtalare som får dig att vilja lyssna mer. Den är däremot inget för upplösningsknarkaren eller den som kräver fullständigt korrekt återgivning. Priset då? Denton kostar 4990kr och är värd varenda krona.

denton

KEF R100

Nästa steg i prisklass är KEF R100. Med R-serien har KEF fått en riktig Succé och det är inte svårt att förstå varför. Hela serien är synnerligen välljudande och, i mina ögon, extremt väldesignad. Snyggast av alla är R100 med sitt ensamma UniQ-element. Föregångaren till R100 hette XQ10 och det var en högtalare jag fick förmånen att höra precis innan XQ-serien gick i graven. Redan då tyckte jag att KEF var något stort på spåren med sitt UniQ-element. Teknikutvecklingen i nya R-serien tar sitt avstamp i jättehögtalaren KEF Blade. UniQ-elementen i R-serien har tydligt släktskap med Blade och det är verkligen tydligt att vi vanliga dödliga får en glimt av Blade när vi lyssnar på R-serien. Jämfört med XQ-serien har R-serien fått helt fyrkantiga kabinett istället för de välvda XQ-lådorna. Detta gör att högtalarna blir billigare att tillverka och i slutändan billigare för dig att köpa. Jag gillar den nya designen bättre och misstänker dessutom att de nya lådorna, med större volym, även spelar lite mer bas än jämförbara XQ-modeller. R100 är minstingen i familjen och i mitt tycke bland det bästa man kan köpa i prisklassen under 10 000kr. Vi börjar med lite Thåström och låten ”brev till 10:e våningen”. Här är den gode Thåström närvarande i rummet med all sin hesa innerlighet. Mycket bra! Fördelarna med UniQ-elementet ger sig till känna direkt. Musiken levereras på ett väldigt homogent sätt, utan att gröta ihop och definitivt utan att spreta iväg åt alla håll. KEF bygger mer på djupet än på bredden. Basen är givetvis inte massiv och kraftfull som ett slukhål i Kentucky. Den är däremot väldefinierad och kontrollerad och det är värt mycket i min bok. Jag kör vidare med Tool och låten ”jambi”. Den svårmodiga och mediaskygga orkestern från Amerika är bra på att producera sina plattor och det är inget som R100 döljer för lyssnaren. Låtens alla lager framträder framför ögonen på dig på ett både engagerande och avslappnat sätt. Det är väldigt lätt att gilla R100. I ett mindre rum gör högtalaren det mesta rätt. Ställer du upp den i ett stort rum får den förstås lite svårt att spela med fullständig pondus i alla register. R100 klarar inte heller att återge röster och instrument i full skala. Allt låter lite mindre än vad det är. Detta är något som alla mindre stativhögtalare får dras med.  Ett annat problem med KEF överlag är att jag inte riktigt vill sluta lyssna. Hade jag haft en arbetsgivare så hade jag varit sen till jobbet rätt ofta. R100 kostar 7990kr.

r100wa

KEF R300

Nu har vi gått över den magiska 10 000-kronorsgränsen och landar på 11 990kr med KEF R300. Jämfört med R100 är detta en rätt stor pjäs. När R100 får nöja sig med ett UniQ-element för hela frekvensspektrat har R300 ett baselement som kompletterar anrättningen.  Baselementet mäter 6,5 tum och är samma element som sitter i golvmodellen R700. Hur mycket gör det här baselementet då? En hel del visar det sig. Rent klangmässigt känner man igen sig efter att ha lyssnat på R100. Det gäller för övrigt hela R-serien. Korfattat kan vi konstatera att R300 spelar större och med mer dynamik och pondus jämfört med R100. Vi börjar lite lugnt och fint med ”sixty years on” av Elton John. En riktig bortglömd pärla från 1970 tillika en väldigt bra 70-talsinspelning med snyggt orkesterarrangemang. Här gör R300 det mesta rätt. Ljudbilden är stor och fokuserad med lagom mycket detaljer. Baselementet gör sig påmint när orkestern släpper lös ordentligt i mitten av låten. Ljudet blir fullskaligt och inte så nedskalat som det kan bli på mindre stativhögtalare. Med R300 blir det skala 1:1 hela vägen! Näsa låt får bli Kurt Ellings cover av ”norwegian wood”. Även här briljerar R300 med en presentation som är stor och luftig utan att bli diffus och tråkig. Basen är torr och stadig, sången känns väldigt naturlig och i diskanten avslöjas detaljer med stor akuratess. Vid det här laget är jag uppvärmd och kan plocka fram det tyngre artilleriet. ”Backbone” med Gojira släpps fram ur sin grotta och fyller mitt demorum med skitigt franskt mangel. R300 håller koll på ljudmassan riktigt bra utan att ta bort något från den skitiga produktionen. Ni kanske märker att jag gillar den här högtalaren? Jag vill påstå att de två stativarna i R-serien håller absolut toppnivå för prisklassen och en bra bit uppåt. R300 är kanske inget för den som söker extrem upplösning och den bredaste ljudbilden. Alla andra borde dock lyssna!

r300

Acoustic Energy Reference 1

Nu har vi nått toppen i stativhögtalargenomgången. Sist ut är Acoustic Energys fantastiska Reference 1. Den här högtalaren golvade mig totalt när jag hörde den för första gången. Priset var det enda som avskräckte mig. I mitt sinne var 17 990kr för mycket för en stativhögtalare. Efter att ha levt med högtalaren ett tag kan jag bara konstatera att den kunde kostat mycket mer än så. Jämfört med KEF R300 är Reference 1 en relativt liten högtalare. Den är dock tung och riktigt stadigt byggd. Kabinettet är uppbyggt i två lager. Det vi ser är ett traditionellt fyrkantigt kabinett. På insidan döljer sig ett innerkabinett med välvda väggar för att lösa problemet med stående vågor inne i lådan. Knacktestet avslöjar en helt stum konstruktion. I standardutförande finn Reference 1 bara i en färg som kallas för ebony. Efter påtryckningar från de skandinaviska handlarna har Acoustic Energy gått med på att bygga högtalaren i svart och vit högglanslack samt matt vit. Ebonyutförandet är väldigt snyggt men passar förstås inte alla hem. I Reference-serien finns två modeller till, nämligen Reference 2 och Reference 3. Reference 2 är en stor stativhögtalare och Reference 3 är en stor golvhögtalare. I mitt demorum fungerar inte Reference 2, då den spelar så fruktansvärt mycket bas. Därför stannar mitt demosortiment vid Reference 1.  Jämfört med KEF-modellerna vill Reference 1 stå lite bredare isär och gärna med lite mer avstånd från bakväggen. Den är definitivt svårare att få till i rummet men väl värd mödan när allt stämmer. Nåväl, allt är uppställt. Dags att lyssna! Vi börjar med ”whiskey and you” av Darius Rucker. Herr Rucker sjöng en gång i tiden i Hootie & the Blowfish men har sedan dess blivit cowboy med hatt och allt. Låten är en lagom spritromantisk kärlekssång med tillhörande exemplarisk Nashvilleproduktion. Ur högtalaren väller en vägg av ljud fram. Reference 1 låter som en stor golvhögtalare! Låten är klassikt nashville-instrumenterad och Reference 1 får ljudbilden att blomma ut ordentligt. T.o.m tystnaden låter bra. Ljudbilden är stor åt alla håll. Jämfört med KEF:s R-serie bygger Reference 1 mer på bredden än på djupet. Den kostar 6000kr mer än KEF R300 och du får faktiskt valuta för pengarna. Därmed inte sagt att Reference 1 är bättre på allt. Den är betydligt mer sofistikerad i återgivningen och kan eventuellt sakna lite skit under naglarna när musiken behöver det. Vi tar en låt till. ”regulate” med NAS och Warren G får bli nästa heta vax. Det här är en fantastisk hiphop-hit från tidigt 90-tal. Här visar Reference 1 upp sin enorma basförmåga. När jag plockat upp hakan från golvet märker jag även hur förbaskat bra det svänger om Reference 1. Det här är en kul högtalare. Reference 1 är en allätare som sällan säger ifrån. Den kan dessutom spela oroväckande högt.

ref1

 

Slutsats

Det här blev ett osedvanligt långt inlägg.  Jag ersätter inte dig för förlorad arbetstid men kan försäkra dig om att jag kunnat skriva betydligt mer om denna högtalarkvartett. Se mig som en evig försvarare av stativhögtalaren som alltid kommer att finnas där för att försvara dig som envist hävdar att en stativhögtalare gör saker som en golvhögtalare inte kan. Att en golvhögtalare kan göra saker som en stativhögtalare inte kan behöver vi inte nämna just nu. Om du befinner dig i Umeå är du varmt välkommen in för att dyka ner i stativhögtalarens värld.

HiFi och hipsters

hipster-clothing-for-you

Hipster. Smaka på ordet. Vad tänker du? Hipstern är en modern varelse, starkt representerad på Södermalm i Stockholm, som syns mer och mer på våra gator och torg. En surdegsbakande, korvstoppande, gummistövelsbärande, fixie-cyklande, IPA-drickande, the Smiths-lyssnande typ som vi älskar att hata. Jag är mycket nyfiken på hipstern och är kan nog själv kallas för hipster ibland. Jag dricker IPA, maler mitt eget kaffe och har setts bära byxor med hängslen. När det gäller musiken faller min hipsterfasad ihop som ett korthus. Jag förstår inte Morrisey eller Joy Division och har inga problem med att lyfta fram Toto som världens bästa band. Det är precis där mina funderingar om hipstern blir lite knepiga. I min värld är hipstern bra på att omfamna det som är ansett som lite töntigt och vända det till sin fördel. Man kan, så att säga, bli ett med det töntiga och därmed höja sin egen status som stilmedveten. Två minus blir ett plus. Jag ser massvis med hipsters i butiken, men de är inte här för hifi-delen. Nej, de köper vinylskivor i drivor och struntar oftast i återgivningen. Varför är det så? HiFi borde väl ses som en töntig hobby och därmed vara ett perfekt tidsfördriv för hipstern? Sanningen verkar dock vara att det är precis tvärtom. Det verkar nästan vara lite läckert att stoltsera med att man struntar i återgivningen och bara bryr sig om musiken. I min värld får man mer av musiken om återgivningen är bra men det budskapet verkar inte ha gått fram. Denna diskrepans i hipsterfilosofin gör mig fundersam. Hipstern är, i min värld, väldigt kvalitetsmedveten och intresserad av att söka fram det anspråklöst exklusiva* i livet. Engelsk HiFi är själva definitionen av anspråklöst exklusivt! För den som vill vara lite extra läcker finns dessutom en uppsjö av udda märken som medelsvensson aldrig hört talas om. Tänk att få vara ensam om att hitta den där tillverkaren som ingen hört talas om. Varsågod, kassera in 1000 hipsterpoäng.

hipster

Låt mig måla upp en liten bild. Tänk dig ett medelstort vardagsrum. Golvet har lagompatinerad fiskbensparkett. Soffan är danskt sextiotal, inköpt på en loppis i Flen. Soffbordet är i teak och självklart ritat av Hans Wegner. En modern TV står på en bred möbel som också är i teak, självklart ritad av Hans Wegner. På väggarna hänger några stringhyllor, självklart svarta stommar med teakhyllor. Gardinerna kommer från en bortglömd Marimekko-kollektion från 1963 som producerades men glömdes bort när katalogen skulle tryckas. Extremt svår att få tag på! Ena skjutdörren på TV-möbeln står öppen. Inuti den syns ett grönt sken. Det är självklart en Naim SuperUniti som gömmer sig i möbeln. Ovanpå möbeln står en limegrön Rega RP6 och spelar. Högtalarna som fyller rummet med välljud, ett par KEF R300, är diskreta med sin mörka valnötsfanér. På soffbordet har en nyöppnad Sierra Nevada precis lämnat en liten ring på det fina teakbordet, men det spelar ingen roll. Musiken som fyller rummet är så fantastisk att allt annat glöms bort. I detta ögonblick skulle någon kunna bära in en IKEA-möbel utan att lägenhetsinnehavaren skulle märka det. Hen är helt uppslukad över att Morrisey verkar stå i vardagsrummet. Verkar det trevligt? Ja, så är det med bra återgivning. Den får oss att ta bort alla hinder som separerar oss från artisten. Det blir intimt och engagerande.

superuniti

Så alla hipsters där ute, vad väntar ni på? Omfamna hifin och led vägen framåt!

*”anspråklöst exklusivt” ; nytt begrepp, copyright: Mats Persson 2014

Högtalartest : Neat Motive SX2

Efter ett par filosofiska inlägg kommer här bloggens första produktrelaterade inlägg. Jag har en demohögtalare i butiken som nästan ingen har hört talas om. Neat Acoustics kommer från norra England och man bygger en hel hög intressanta högtalare. Dagens test avhandlar en modell från Motive-serien som är en av de mer konventionella högtalarserierna firman tillverkar. Motive 2 SX är den mindre av två golvhögtalare i Motive-serien. Med spikes monterade visar tumstocken blott 77cm! Här har vi alltså en golvhögtalare som når upp till skrevet på en kortväxt tornedaling. Specifikationen visar att SX2 ska vara kapabel att spela ner till 35hZ. Det är betydligt lägre än vad KEF R700 klarar av. Jag är inte speciellt intresserad av specifikationer men den siffran är rätt spännande. Kabinettet står lätt bakåtlutat på en plint som huserar spikes som inte går att ta bort, då kabinettet har en nedåtriktad basport och således behöver komma upp från golvet lite. I övrigt är konstruktionen enkel. Diskanten är en inverterad dome som kommer från Focal. Runt diskanten sitter ett mjukt skummaterial, likt det som sitter på Totem Mite. Basen är en konventionell 5-tummare. På Neats dyrare modeller kan man finna isobariskt kopplade basar som sitter i rad och i vissa fall baselement monterat nedåt. Kabinettet känns välbyggt och högtalaren finns i fyra standardfärger (natural oak, american walnut, black oak och satin white), men Neat kan lacka högtalaren i vilken färg du vill. Du kan även få högtalaren med dubbla högtalarterminaler för bi-wiring/bi-amping. Mitt demoexemplar är svart med singlewire-terminaler.  I grundutförande kostar SX2 16 490kr.

neatmotiveneatmotiveblack

Jag fick upp ögonen för Neat tack vare en god vän, vi kan kalla honom Leif, som sa att Neat och Naim är en kombination som uppskattas i England. En koll på lite engelska hifi-forum bekräftade detta ganska snart. Engelsmännen har ju som bekant god smak och jag blev mer än lite nyfiken på att ta hem ett par för demo. Sagt och gjort, i höstas dök det upp ett par från den svenska leverantören. Högtalaren har stått hos mig i några månader nu och jag känner att tiden är mogen att verkligen testa den ordentligt. Neat anger en inspelningstid på 200 timmar och det verkar stämma ganska väl. Direkt ur kartong låter Motive SX2 i grund och botten bra, men den är lite rå i diskanten och håller inte riktigt ihop genom alla register. Nu är högtalaren inspelad med råge och spelar som den ska.

Hur låter det då? Till att börja med kan man inte bli annat än imponerad över hur mycket bas den spelar. Många kunder har letat efter subwoofern i mitt demorum när de hört hur mycket bas den här lilla högtalaren presterar. Basen är torr och tight med bra definition och dynamik. Inte helt olik basen i KEF:s R-serie. När små högtalare ska imponera med mycket bas brukar det ofta bli på bekostnad av mellanregister. Så är inte fallet med Motive SX2. På klassiskt engelskt vis är mellanregistret skrämmande bra. Röster framträder med otrolig närvaro och naturlighet. SX2 är dessutom väldigt lättplacerad. I mitt demorum står den ungefär 25cm från bakväggen och lätt invinklade mot lyssningsplats. Ställer man högtalaren bredare isär blir ljudbilden stor och maffig. Står de lite närmare varandra får man en tight scen som bygger mer på djupet än på bredden.

Efter att ha läst om Neat och Naim på diverse forum kändes det självklart att köra Naim-elektronik tillsammans med SX2. I det här fallet blev det kombinationen NAC152XS/NAP155XS och nätverksspelaren ND5XS. Den första låten jag spelade inför detta test var ”roll um easy” med Little Feat ( http://wimpmusic.se/track/4077484 ). Naturligt är rätt ord för att beskriva upplevelsen. Precis som all bra engelsk hifi är det inget som sticker ut för att imponera på dig. Det låter kort och gott naturligt och väldigt bra. Låten är ganska avskalad till instrumentering men det finns några partier där bandet klämmer i lite extra i stämsången och där svarar SX2 med att visa prov på fin dynamik. Tillsammans med Naim-elektroniken får man dessutom ett medryckande driv som får högerfoten att sätta igång. Att SX2 är en liten högtalare märks inte alls. Den spelar med enorm pondus nästan oavsett vad den matas med. Den svåraste uppgiften fick bli ”the art of dying” med Gojira ( http://wimpmusic.se/track/14356136 ) som är en rätt skitig produktion som håller en högtalare ganska upptagen. Här kan jag uppleva att Sx2 får lite svårt att sortera ut detaljer. Bastrycket finns där och det blir aldrig påfrestande att lyssna, men jag kan sakna lite kontroll. Under lyssningen matades SX2 med allt från Jan Johansson till ovan nämnda Gojira. Det samlade intrycket är att SX2 är ett väldigt bra alternativ för dig som söker en stativhögtalare eller liten golvhögtalare som fixar det mesta. Om du bara lyssnar på metal av det skitigare slaget kanske det inte är rätt högtalare, men för alla andra är SX2 ett måste att lyssna på. För min egen del hamnar SX2 väldigt nära min favorithögtalare Acoustic Energy Reference 1.  Om du vill höra högtalaren så är det lite magert med butiker i Sverige. I dagsläget är det Audio Concept i Stockholm och jag på LYD HiFi i Umeå som säljer märket.
Jag har inget utarbetat betygssystem för mina tester än, men som ni förstår av texten är detta en högtalare som jag verkligen gillar. Finish och byggkvalitet är bra, men inte perfekt. Ljudet är med beröm godkänt och utan tvekan rekommenderat. Glöm bara inte att välja rätt elektronik.

Att lyssna eller att LYSSNA

Hur lyssnar du på musik? Hur behandlar och värderar du musiken? Under dagarna stöter jag på en del människor som lyssnar på väldigt olika sätt. Ta t.ex den klassiska HiFi-lyssnaren som lyssnar på ljud (snarare än musik) och söker häftiga upplevelser. Eller kanske slölyssnaren som spelar mycket musik hemma men sällan sätter sig ner och lyssnar. Eller varför inte musiklyssnaren som struntar fullständigt i allt vad bra återgivning heter. Musiken har helt enkelt olika betydelse för oss människor. Jag har en kompis som vid ett tillfälle utbrast; ”musik är onödigt!”. Hen har alltså ett helt obefintligt musikintresse och fyller sin vardag med andra saker. På det planet kommer vi aldrig att förstå varandra. På andra sidan har jag kompisar som lever för att gå på köpa skivor och gå på konserter. De flesta av oss lyssnar dock på musik i någon utsträckning. Det jag är intresserad av är hur du lyssnar.

Jag har en liten teori om hur musiklyssnandet har förändrats i takt med teknikutvecklingen. När vi inte spelar skivor längre finns risken att musiken tappar sitt värde. En spellista på Spotify eller Wimp slås igång utan ansträngning och engagemang. Därför sker lyssnandet också utan ansträngning och engagemang. Musiken finns tillgänglig överallt och vi behöver aldrig vänta på att den lokala skivhandlaren ska få hem den där skivan vi väntat på.  Missförstå mig rätt nu. Jag är helt och hållet en ivrig påhejare av den nya tekniken som öppnar upp hela det musikaliska landskapet för alla. Det jag dock är orolig för är att musiken tappar värde och relevans. När man springer på nya artister och skivor hela tiden är det svårt att dra i bromsen och faktiskt lyssna på det man hittat veckan innan. Jag är förstås medveten om att det jag säger är grovt generaliserande, men jag gissar att det finns en poäng i det jag påstår.

I detta myller av ny musik och total tillgänglighet reser sig vinylen upp ur askan, likt fågeln Fenix. Varför händer det nu? Är det för att vinylen låter så mycket bättre? Ska vi vara teoretiska så har CD:n och andra digitala format betydligt bättre förutsättningar att låta bra jämfört med vinylen. Nej, jag tror att förklaringen finns på ett plan bortom ren återgivning. Att slå på en vinylskiva är en konkret uppgift eller t.o.m en ritual. Man gör ett aktivt val att spela en skiva och går igenom ritualen att välja skiva, plocka fram den, lägga den på skivtallriken, borsta av den med kolfiberborsten och till sist sänker vi ned nålen i skivspåret. När man sedan sjunker ner i fåtöljen blir upplevelsen att det nog låter lite bättre med vinyl ändå. Mer äkta liksom. I handen kan man hålla ett stort konvolut och förlora sig själv i detaljerna på konstverket. Musik är och förblir en upplevelse för flera sinnen. Jag vägrar gå med på tanken om att musik ”bara” handlar om ljudet. Musikupplevelsen avgörs lika mycket av omgivningen såväl som den faktiska kvaliteten på återgivningen. Ett fint möblerat rum gör att musiken blir bättre! Ett par snygga högtalare kan upplevas bättre än ett par fula även om den fula högtalaren ”borde” låta bättre. Av den anledningen brukar jag ofta börja med att fråga mina kunder hur de vill att prylarna ska se ut. Håller ni med mig eller är jag helt ute och cyklar?

Ok, tillbaka till huvudfrågan. Hur lyssnar du på musik? För min egen del har slölyssnandet kommit smygande gradvis. Det var för några år sen som jag blev uppmärksam på mitt eget beteende och kände att jag tappat något.  Idag lyssnar jag på musik väldigt mycket, inte minst tack vare mitt jobb. En stor del av tiden är förstås slölyssnande  eller i samband med demonstrationer för kunder. Jag har däremot gjort en insats för att lyssna aktivt så ofta jag kan och hinner. En kort musikstund är ett bra avbrott från vardagens alla vedermödor. Testa gärna!

Rule britannia

Nu när bloggen är igång måste jag väl passa på att komma med ett ”mission statement”. LYD HiFi har varit mitt lilla skötebarn under lite drygt tre år. Under dessa år har mycket förändrats och nu är det dags att ta nästa steg. Rubriken säger kanske allt. Mycket kommer att handla om England framöver, närmare bestämt om engelsk hifi. Av den enkla anledningen pågår i skrivande stund en ganska omfattande utförsäljning i butiken. Mycket av sortimentet ska bytas ut och inriktningen är tydligt engelsk. Varför detta ständiga tjatande om engelsk hifi? Ja, var ska jag börja? Engelsmännen har en filosofi och ett ljudideal som passar mig. Bra engelsk hifi utgår alltid från själva anledningen till att vi är intresserade av hifi, nämligen musiken. Det är otroligt lätt att gå vilse i tekniken och hamna i någon form av orgie av mätkurvor och specifikationer. Låt de som bygger utrustningen pyssla med mätningar! Vi ska bara skörda frukterna av dessa mätningar och njuta av musiken som presenteras framför oss. Nu sitter jag inte och påstår att de tyska eller amerikanska tillverkarna inte bryr sig om musiken. Det får vi anta att de gör. Det jag försöker säga är att de engelska tillverkarna har en avslappnad hållning till teknik och en förmåga att säga när det är bra nog. Det är (nästan) aldrig tal om överdesignade pjäser som gör saker vi inte kan eller behöver ta del av.  Ja, jag generaliserar grovt nu, men det kvittar i slutändan. Engelska hifi-prylar ger mig en varm och trevlig känsla som är svår att sätta fingret på. Det kan vara så enkelt att den engelska musikkulturen är så påtaglig och har influerat oss nordbor så mycket. Den engelska hifi-traditionen är lika smockfull med ikoniska namn som den engelska musiktraditionen. Smaka bara på namn som Naim, Linn, KEF, Rega, Spendor, Rogers osv. Listan kan göras lång. Ämnet är intressant att diskutera, men jag ska inte bli långdragen. Jag hoppas dock att vi får möjlighet att återkomma till ämnet framöver.

Det här inlägget skulle handla om LYD HiFi och den förändring vi är mitt uppe i. Min tanke är att renodla sortimentet ordentligt. I slutändan kommer en stor majoritet av produkterna i butiken att vara engelska, med undantag för lite danska och svenska alternativ. Processen har pågått länge och det har landat i att jag utvärderar alla produkter i butiken och kapar rätt friskt om de inte passar in i mallen. LYD HiFi kommer aldrig att vara butiken där du hittar lite av varje. När du besöker butiken ska det vara mycket tydligt vad du kan förvänta dig. Butiken är, och ska alltid vara, en plats där musiken kommer först.

Om du vill ta del av min utförsäljningslista är det bara att kontakta mig på lyd.hifi@gmail.com eller via facebook.

Med det sagt förklarar jag bloggen invigd och hoppas kunna bjuda på en hel del kul läsning framöver.

union-jack-great-britain-flag-x-598526